Igår var vi på kalas och vi samlades hemma hos brosan för att fira Nahuels som är syrrans son och Nicolas, brorsans son som fyllde år. Jag tror att Louisa blir mer och mer medveten om vad som är fest och det som händer runt omkring. Hon dansade och åt så mycket sött som aldrig förr. Men kul hade hon och glad var jag att vara med mina kära. Tyvärr var inte Lucas och Leon där, dom hade en helg med pappan istället.

På kvällen åkte jag till pappa, han hade varit uppe på intensiven under dagen för att omplåstras och byta svampen som man hade lagt vid operationen av infektionen. Tydligen hade det kvaguletas blod och svampen som ska drenera kunde inte göra sitt. Så han fick sövas igen... och så gjorde dom ett litet ingrepp. Men han var mycket bättre när vi kom igår kväll, han va pigg och glad att se oss där igår, vi pratade och skrattade som vanligt. Han är så otroligt, när man väl är med honom är det som igenting är imellan och hans livsvilja är bara större och större. Han skrattar och skojar som vanligt.
Det är svårt att skriva nu när så mycket kretsar runt mig... jag vet inte var jag ska börja och definitivt inte hur det här ska sluta...jag är rädd att det blir svårt att stå emot, och att inte bara jag utan min familj ska drabbas av det här. Jag vill hålla lungnet och hoppas för det bästa.
Jag kommer att fortsätta skriva om pappas väg in till hjärttransplantationen efter flera vill veta och jag känner att det är det minsta jag kan göra... det är att skriva om det.

Som ni vet så har jag för en tid sen börjat min veckorutin med jobb och barn på dagis och skola. Louisa går nu full tid och hon älskar verkligen sin nya dagis. Det är så tryggt och det känns väldig bra på morgonen när vi ska iväg för Louisa blir så glad att hon hoppar jämnfota av glädje för att det är dagisdag och hon ska leka med dom andra barnen. Hon e så stor och sååå söt! :)



Ta hand om er och varandra, vi hörs snart KRAM