Hela den här vecka har varit en så vecka jag-aldrig-glömmer. Först fick jag uppleva en av mina hemskaste och skrämmande moment i mitt liv. Leon var så dålig att vi fick ta han till sjukhuset för febern hade slagit till odentlig och när vi kom till sjukhuset så trodde man att det kunde vara en hjärnhinneinflamation. I samma timme som jag sitter och fast i en bilkö får jag en samtal från min sambo att Leon är helt okontaktbar och febern är på 41. Jag lägger på och min syster ringer från sjukhuset att pappa ska opereras på natten, och att man har hittat en donator till min pappa.
Min värld gick under då... vart tar jag vägen... jag måste till min pojke och måste till min pappa det kan vara sista gången i mitt liv jag nånsin kommer att träffa han men på samma gång måste jag vara mamma. Men medans så satt jag fast i den där djävla bilkön.
Jag for som en galning till Danderyds sjukhus där två sköterskor väntade på Leon, man tog prover och min pojke låg på britsen som en liten 10 åring igen. Han såg så utslagen och helt utmattad av febern. Han ögon var helt röda och han kunde inte ens sitta upp av sig själv.
När han hade somnat så passade jag på att ringa pappa som i den stunden satt med alla sina kompisar och hela familjen var samlade i ett stort dagrum på Thoraxintensivet. Den enda som fattade var jag och Leon.
Pappa var på en sån underbar humör, han var glad att äntligen få sitt nya hjärta men jag hörde på rösten hur rädd han var. Alla vi vet att chansen är 50 % att överleva, samt att många risker finns.Stroke är nog en av det främsta som kan hända.
Jag försökte höra på allt han sa, att inte glömma ett enda ord. Det här skulle vara kanske min sista minne med min pappa...jag vill inte glömma hur orolig han var och hur mycket han förstår att jag inte kan komma för att vara med honom. Men han berättade hur glad han är att ALLA var där...och hur glad han är att sköterskorna och alla läkare har tagit hand om honom så väl. Och jag kommer ihåg hur jag grät i tysnad för att inte oroa min pojke som sov framför mig.
Jag sa till pappa att jag lovar att ringa så fort jag vet något så att han inte skulle vara orolig, det jag aldrig velat var att lämna han med den oroligheten. Men... när vi skulle säga hej då så...sa han... Te adoro mi nena sos mi cielo y mi amor y todo el amor que te he dado, daselo a mi nene ( Leon) que es ahora cuando mas te necesita.Chau mi cielo ( Jag älskar dig min flicka, du är min himmel och kärlek. Ge den kärlek du har fått av mig till min pojke ( Leon) som behöver dig. Hejdå min himmel...
När jag la på så kändes det som det här var det sista, det sista jag skulle höra från min pappa. Jag var helt hopplös och full av ånger att jag inte var där, att jag inte var där när han behövde mig. Kanske inte just nu när jag måste vara med min pojke utan tidigare, jag skulle ha fattat att han behövde mig.
Efter en timme kom läkarna och med resultatet från Leons undersökning. Han hade väldig hög feber, men ingen hjärnhinneinflamation utan dom fann att Leon har alldeles för lite syre i blodet. Vi pratade lite och så tog jag tag i telefonen för att ringa pappa.
Ester svara på pappas telefon och i bakrundet hör jag flera sköterskor som pratar i mun på varandra. Ester försöker på samma gång att säga hejdå till pappa som på samma gång prata med mig, då hör jag att pappa fråga - är det Magali... hur mår Leon..Det är då jag inte kan hålla tillbaks tårarna och nästan skriker -pappa det är bra... vi mår bra... Det var som om det vi upplevde av rädsla och nästan i panik, var ingenting i jämförelse med det pappa skulle uppleva. Ester hälsar honom det och måste lägga på.
Leon och jag satt i en djup tysnad och bara tittade på varandra då Leon säger -mamma åk ditt jag kan be Francisco hämta mig... min pojke, även om han mådde piss så är han så medveten och så omtänksam.
Nä ta dig i kragen Magali... det här kommer att gå bra. Pappa kommer att få ett nytt hjärta och Leon kommer att bli frisk. Vi kramades och åkte hem.

Måndag kl. 22.30 -27 September opererades min pappa av världens bästa hjärtkirurg på Thorax I Karolinska Sjukhuset där det också finns världen bästa sjuköterskor. Jag är så otroligt tacksam att ha fått uppleva deras vänlighet och omtanke.
Idag... torsdag 30 september är pappa på intensivet, där man har tagit bort respiratorn och då pappa kan andas själv. Pappa har fått en stroke y stor grad, denna gång och kommer att förlora en stor del av sin tala och rörlighet i vänsta delen av kroppen. Det är en dag vi är djupt ledsna över det här men djup tacksamma att vi har honom vid liv.
>br/> Jag kommer att skriva mer om pappa och om pappas historier genom livet... det sa han till mig att jag kunde. :)
Att det här var en kamp för livet så är det nog inte första gången han har kämpat för sitt liv.
Du har visat mig värdigheten att leva, hur mycket du har kämpat för att stå med dina ben. Jag är med dig brevid dig nu och alltid.
Te amo... papá.

Igår var vi på kalas och vi samlades hemma hos brosan för att fira Nahuels som är syrrans son och Nicolas, brorsans son som fyllde år. Jag tror att Louisa blir mer och mer medveten om vad som är fest och det som händer runt omkring. Hon dansade och åt så mycket sött som aldrig förr. Men kul hade hon och glad var jag att vara med mina kära. Tyvärr var inte Lucas och Leon där, dom hade en helg med pappan istället.

På kvällen åkte jag till pappa, han hade varit uppe på intensiven under dagen för att omplåstras och byta svampen som man hade lagt vid operationen av infektionen. Tydligen hade det kvaguletas blod och svampen som ska drenera kunde inte göra sitt. Så han fick sövas igen... och så gjorde dom ett litet ingrepp. Men han var mycket bättre när vi kom igår kväll, han va pigg och glad att se oss där igår, vi pratade och skrattade som vanligt. Han är så otroligt, när man väl är med honom är det som igenting är imellan och hans livsvilja är bara större och större. Han skrattar och skojar som vanligt.
Det är svårt att skriva nu när så mycket kretsar runt mig... jag vet inte var jag ska börja och definitivt inte hur det här ska sluta...jag är rädd att det blir svårt att stå emot, och att inte bara jag utan min familj ska drabbas av det här. Jag vill hålla lungnet och hoppas för det bästa.
Jag kommer att fortsätta skriva om pappas väg in till hjärttransplantationen efter flera vill veta och jag känner att det är det minsta jag kan göra... det är att skriva om det.

Som ni vet så har jag för en tid sen börjat min veckorutin med jobb och barn på dagis och skola. Louisa går nu full tid och hon älskar verkligen sin nya dagis. Det är så tryggt och det känns väldig bra på morgonen när vi ska iväg för Louisa blir så glad att hon hoppar jämnfota av glädje för att det är dagisdag och hon ska leka med dom andra barnen. Hon e så stor och sååå söt! :)



Ta hand om er och varandra, vi hörs snart KRAM

Veckan har varit lång och avgörande vad som kommer att hända i min och min familj i närmaste framtid.
Pappa ligger åter igen på intensivet efter att opererats för en infektion som har spridit sig i bröstet och nu i pumpen.
Eftersom jag inte haft tid och rum, och min ork är minimal att stå emot ett slag till av pappas livstillstånd är det svårt att finna ord på vad jag känner och tycker. Det finns inte mycket att säga, bara massa oro.
Men det har varit tufft och många tårar den här veckan.
Efter att vi fick veta att pappas tillstånd inte var bra, och att större del av pumpen är attakerad av en stafilokoker bakterie, har vi alla i min familj hamnat på en chocktillstånd. Allt det här har gjort att min hopp blir helt hopplöst.
Sist när vi pratade med läkaren så konstaterade man att han har ingen val, det är att transplatera ett nytt hjärta annars så kommer han att dö.
Det är tufft och chockande, vi har inte många val att se efter och nu... är det fast beslutat att han kommer att få en ny hjärta och att dom kommer att börja med förberedelserna så fort han mår bra, är feberfri och att nästa vecka börjar allt.
För pappa kom det här som en lättnad... han orkar inte mer. Sjukhusvistelse i långa månader, medicinering, slangar och apparater som inte låter han leva ett värdig liv. Jag har förståelse...men kan inte släppa taget att nu är stunden inne att tänka att nu kan det värsta hända.
En transplatation betyder att risken finns och den är väldigt stort.

Jag... vill över min själ och liv, att med livkraft och tro kunna klara av den här långa väntan. Pappa, du kommer att klara av det här också. Ditt liv har kantats med slag och kamp och så har du vunnit och förlorat. Men vi finns där för dig, stöd och kärlek kommer du att få i massor. Vi vet... att morgondagen är du en frisk och helt återställd efter din sista kamp om livet.
Vi vet hur du har kämpat och hur stark din livvilja är. Hur mycket du älskar oss, att du gör det här bara för att vara med oss.
Jag är tacksam och överväldigad att ha dig som pappa, du har givit mig en tro om livet, glädjen i varje liten sak som bringar glädje och hur vikigt det är att ta ett steg i taget i livet.
Jag finns där, ALLA kommer att finnas där. Du måste bara kämpa en sista gång. Så länge väntar vi och förbereder oss att ta den här kampen med storm.

Nu till helgen kommer jag att tillbriga helgen med pappa och min familj. Jag har fått jätte fin stöd från vänner och bekanta och det är jag super tacksam för.Vill bara säga till er att jag älskar er för den fina stöd vi får.
. Den här låten får mig att tänka på min fina pappa, speciellt dom fina orden den här låten har.

MI QUERIDO VIEJO - PIERO



BESO PAPÁ, TE ADORO...