Hela den här vecka har varit en så vecka jag-aldrig-glömmer. Först fick jag uppleva en av mina hemskaste och skrämmande moment i mitt liv. Leon var så dålig att vi fick ta han till sjukhuset för febern hade slagit till odentlig och när vi kom till sjukhuset så trodde man att det kunde vara en hjärnhinneinflamation. I samma timme som jag sitter och fast i en bilkö får jag en samtal från min sambo att Leon är helt okontaktbar och febern är på 41. Jag lägger på och min syster ringer från sjukhuset att pappa ska opereras på natten, och att man har hittat en donator till min pappa.
Min värld gick under då... vart tar jag vägen... jag måste till min pojke och måste till min pappa det kan vara sista gången i mitt liv jag nånsin kommer att träffa han men på samma gång måste jag vara mamma. Men medans så satt jag fast i den där djävla bilkön.
Jag for som en galning till Danderyds sjukhus där två sköterskor väntade på Leon, man tog prover och min pojke låg på britsen som en liten 10 åring igen. Han såg så utslagen och helt utmattad av febern. Han ögon var helt röda och han kunde inte ens sitta upp av sig själv.
När han hade somnat så passade jag på att ringa pappa som i den stunden satt med alla sina kompisar och hela familjen var samlade i ett stort dagrum på Thoraxintensivet. Den enda som fattade var jag och Leon.
Pappa var på en sån underbar humör, han var glad att äntligen få sitt nya hjärta men jag hörde på rösten hur rädd han var. Alla vi vet att chansen är 50 % att överleva, samt att många risker finns.Stroke är nog en av det främsta som kan hända.
Jag försökte höra på allt han sa, att inte glömma ett enda ord. Det här skulle vara kanske min sista minne med min pappa...jag vill inte glömma hur orolig han var och hur mycket han förstår att jag inte kan komma för att vara med honom. Men han berättade hur glad han är att ALLA var där...och hur glad han är att sköterskorna och alla läkare har tagit hand om honom så väl. Och jag kommer ihåg hur jag grät i tysnad för att inte oroa min pojke som sov framför mig.
Jag sa till pappa att jag lovar att ringa så fort jag vet något så att han inte skulle vara orolig, det jag aldrig velat var att lämna han med den oroligheten. Men... när vi skulle säga hej då så...sa han... Te adoro mi nena sos mi cielo y mi amor y todo el amor que te he dado, daselo a mi nene ( Leon) que es ahora cuando mas te necesita.Chau mi cielo ( Jag älskar dig min flicka, du är min himmel och kärlek. Ge den kärlek du har fått av mig till min pojke ( Leon) som behöver dig. Hejdå min himmel...
När jag la på så kändes det som det här var det sista, det sista jag skulle höra från min pappa. Jag var helt hopplös och full av ånger att jag inte var där, att jag inte var där när han behövde mig. Kanske inte just nu när jag måste vara med min pojke utan tidigare, jag skulle ha fattat att han behövde mig.
Efter en timme kom läkarna och med resultatet från Leons undersökning. Han hade väldig hög feber, men ingen hjärnhinneinflamation utan dom fann att Leon har alldeles för lite syre i blodet. Vi pratade lite och så tog jag tag i telefonen för att ringa pappa.
Ester svara på pappas telefon och i bakrundet hör jag flera sköterskor som pratar i mun på varandra. Ester försöker på samma gång att säga hejdå till pappa som på samma gång prata med mig, då hör jag att pappa fråga - är det Magali... hur mår Leon..Det är då jag inte kan hålla tillbaks tårarna och nästan skriker -pappa det är bra... vi mår bra... Det var som om det vi upplevde av rädsla och nästan i panik, var ingenting i jämförelse med det pappa skulle uppleva. Ester hälsar honom det och måste lägga på.
Leon och jag satt i en djup tysnad och bara tittade på varandra då Leon säger -mamma åk ditt jag kan be Francisco hämta mig... min pojke, även om han mådde piss så är han så medveten och så omtänksam.
Nä ta dig i kragen Magali... det här kommer att gå bra. Pappa kommer att få ett nytt hjärta och Leon kommer att bli frisk. Vi kramades och åkte hem.

Måndag kl. 22.30 -27 September opererades min pappa av världens bästa hjärtkirurg på Thorax I Karolinska Sjukhuset där det också finns världen bästa sjuköterskor. Jag är så otroligt tacksam att ha fått uppleva deras vänlighet och omtanke.
Idag... torsdag 30 september är pappa på intensivet, där man har tagit bort respiratorn och då pappa kan andas själv. Pappa har fått en stroke y stor grad, denna gång och kommer att förlora en stor del av sin tala och rörlighet i vänsta delen av kroppen. Det är en dag vi är djupt ledsna över det här men djup tacksamma att vi har honom vid liv.
>br/> Jag kommer att skriva mer om pappa och om pappas historier genom livet... det sa han till mig att jag kunde. :)
Att det här var en kamp för livet så är det nog inte första gången han har kämpat för sitt liv.
Du har visat mig värdigheten att leva, hur mycket du har kämpat för att stå med dina ben. Jag är med dig brevid dig nu och alltid.
Te amo... papá.