Idag betyder livet allt, jag är hemma med Louisa och Francisco och att tag emot så mycket kärlek är det största meningen med livet.
efter en intesiv vecka i sjukhuset har jag åkt fram o tillbaka och igår sa kroppen STOPP!!
Jag är så slut, så trött och mina ögon har inga tårar kvar och jag har saknat mina barn och min fina man som har ställt upp hela den här tiden.
Så fort vi får veta något av läkarna så är det alltid nångonting nytt som hindrar min pappa att bli bra.
Pappas tillstånd är stabilt, men läkarna misstänker att det kan ligga en Stroke eller en hjärninflammation, efter operationen. Idag behandlas han för en lunginflamation som har uppkommit av respirator och njurarna har fått en rikigt omgång efter operationen. Och stoken kan dom inte konstatera utan dom måste vänta och se och vi måste ha tålamod det kan bli rikabelt att flytta han från hans rum för att göra en undersökning som dom inte kommer kunna göra något för och vill inte tag den risken.
Att dom misstänker det är för att pappa ännu inte har vaknat, inte får kontakt med honom efter uppvaknande samt att han är som förlamad i vänstra delen av kroppen. Igår när vi var där så rörde han vänster ben. Men armen är fortfarande som förlamad. Hans blick kan vi inte fokusera utan han öppnar ögonen men tittat överallt och blir stressad av att inte kunna prata och röra sig odentlig.
Vi är så oroliga, jag vill att han idag mår bättre, han behöver inte göra underverk men... bli lite bättre. Jag vill ha hopp...att idag han ska känna igen mig när jag är brevid han...
Jag ska vara stark och han kommer att komma ifrån det här också. Jag vet det!!! Pappa... vi finns här brevid dig, vi vakar dig dag o natt. Vi lämnar aldrig dig, ALDRIG!!


Ta hand om dig och varandra!!