Min föräldraledighet tar snart slut och min verklighet, eller den verklighet som jag måste leva mig in kommer att bli min nya verklighet snart.
Men ännu har jag stora förväntningar på min tid som är kvar och känner att snart så kommer jag att jobba och inte vara hemma med min barn.
Min flicka är så pass stor att hon börjar på förskola och ska utvecklas som dom andra små liven, Lucas börjar trean nästa termin och Leon nian, det kommer att hända mycket nu till höst här hemma.
Men idag så följde jag Lucas till skolan. Lucas har haft lite svårt att lära sig läsa och skriva, och nu var han lite frågvis om sitt åtgärdprogram som han har genomfört som gick överförväntan väldigt bra. Men han är lite orolig att det kommer blir svårt i trean och är nog lite rädd att han ska få gå om. På väg till skolan så pratade vi om det.
Det här är nytt för mig, framför allt med Leon gick allt mycket smidigare eftersom han hade enklare att lära sig grundutvekligen i skolan. Men min pojke Lucas har det svårt... men jag som förälder måste motivera att det blir bättre nästa år och att han behöver inte vara bekymrad att han ska gå om. Det vikigaste är att vi pratar om saken och att han inte får prestationsångest.

Men...ska det vara så? att man måste prestera och ha dom höga kraven på sig för att lyckas som förälder och inte nog om man har ett arbete där du utveklas och som är lönsam för både familj och för dig själv..?
Det finns föräldrar, som har superhöga krav på sig själva och sina barn. De vill inte ha mindre än det de anser det bästa.
MEN det betyder inte att det är det bästa för alla! Låt var och en vara just en egen individ och inte döma andra, som inte lever enligt ens egna normer! Mer tolerans och mer glädje och peppning framför allt kvinnor emellan – alltid!
Då blir vi bättre föräldra och vi blir nöjda med det vi kan prestera.
Borde man inte vara förälder med sunt förnuft istället?
Alla barn är väl olika och bara deras föräldrar vet väl vad som fungerar bäst för deras egna barn.
Om någon av mina vänner eller syskon frågar om råd så självklart ger jag det till dem men det gör inte mig till "en exemplarisk mamma" utan tvärtom mina råd är bara råd och om min vän/syster vill ta till sig rådet får hon det på köpet...men jag skulle aldrig någonsin säga att någon av mina vänner/syster har gjort fel med sina barn. De har jättefina ungar och det hade de inte blivit utan sina underbara föräldrar precis som mina barn är, om jag och deras pappor inte hade varit de föräldrar som vi är idag...
Vad jag vill komma är att ta det lungt, barn uppskattar allt man gör och den tiden man tillför till dom, även om man jobbar hela vecka och inte hinner med läxor eller ta dom till träning eller bara läsa en bok. Ibland hinner man inte eller helt enkelt inte orkar, vi föräldra är människor också. Och behöver vara vuxna och ibland så har man dåliga dagar och behöver tid och rum för att komma tillbaks.
Pressa inte till dig eller dina barn en roll som man inte gör helhjärtat utan man ska helhjärtat pusha på för att få resultat.
Och barn förstår mer än vi vet...så förklara allt hur det ligger till så blir inga besvikna.

Ta hand om dig och varandra det är viktigast.